stockholmthewayiknowit

Jag sitter och tänker på livet och hur det kan te sig. De allra flesta har nog hört uttrycket "Det blir lite till var och en", eller något i den stilen. Uttrycket syftar på att alla får vi vår beskärda del av tråkigheter och sorger här i livet. Men jag undrar om det är sant. Visserligen upplever vi alla tråkigheter någon gång i livet och alla är vi olika starka, men jag tycker verkligen att ödet går åt vissa personer synnerligen hårt. Hur mycket smärta och sorg kan en människa klara av? Och jag talar verkligen inte för mig själv, då jag endast en gång har upplevt sorg som har förlamat hela mig. Och då hade inte ens någon dött och jag hade hunnit fylla tjugo. Hur kan det vara rättvist att det finns människor som hinner uppleva de allra flesta tragedier innan de blivit vuxna medan sådana som jag knappt har upplevt en äkta depression? Nej jag vet inte hur det går ihop eller om det finns någon mening med det. Livet är som det är, vi förstår ingenting av det under tiden vi lever det och jag undrar om vi kommer förstå så mycket mer av det när vi själva lämnar den här världen.

Jag hoppas på ett ljus i tunneln i alla fall.