stockholmthewayiknowit

Här sitter jag och försöker plugga till min tenta i Anläggning 1 (som för övrigt inte är en höjdarkurs!). Motivationen är med andra ord ganska låg. Inte blir den då högre när min käre pojkvän berättar för mig att Folkpartiet inte vill att Stockholms Studentkårers Centralorganisation ska få bidrag från kulturnämnden. Detta är mer eller mindre tvunget sedan kårobligatoret avskaffades. Men uppenbarligen vill inte kulturnämnden ge några pengar, för de har ändrat i reglerna så att SSCO inte har rätt till detta längre. Läs mer här. 

Jag både förfäras och facineras över hur studenter i samhället får det sämre och sämre. Som att det inte räckte med att ett hårdnackat CSN ska bestämma precis när våra tentor ska ligga, nu får kårverksamheten inga pengar från landstinget heller! Att studera är uppenbarligen inte värt någonting idag, för i så fall skulle jag vilja veta varför det är lånedelen och inte bidragsdelen från CSN som har höjts? Vad vill de som bestämmer ha ut av detta? Jag ser ingen som helst mening i att sparka på de människor som ska förvalta och framförallt utveckla framtidens samhälle. Men det är dagens trend. Roffa åt dig så mycket som du bara kan och skit i andra. Så länge du har 200 kr extra i plånboken så bryr du dig inte om de som har det sämre ställt. Det är dagens sanning.

Facebook. Ansiktsboken. Fejjan. Kärt barn har många namn. Frågan är dock numera hur kärt Facebook är mig. Den senaste tiden har jag inte frekventerat det särskillt mycket och jag blev mycket tveksam när min Spotifymusik helt plötsligt skulle vara totalt synkad med Facebook. Måste jag verkligen behöva visa för hela världen att jag lyssnar Britney Spears och Arvingarna? Och nu kommer snart hela min webbhistorik ligga ute på Facebook också. Varenda "vän" på Fejjan kommer att kunna titta på allt jag skämssurfar på. Seriöst, ska man inte kunna få göra någonting i smyg längre? Tydligen inte. Så jag kommer nu i helgen att göra ett noga övervägande om jag kommer att stanna kvar på Facebook eller inte. Visst är det kul att kunna "hålla lite koll" på folk som jag "känner", men till vilket pris?

Hur resonerar ni i den här frågan?

Två vettiga texter om det här med Facebook:

Till salu i Facebooks postorderkatalog - ledare ur dagens Svenska Dagbladet

Jag läser om alla dessa duktiga, drivna och krativa människor (främst tjejer faktiskt!) och jag tänker alltid att jag vill vara som dem. Hur orkar de hålla ångan uppe och bara köra på? Hur orkar de vara kreativ när arbetsdagen är slut? Det finns så otroligt mycket jag vill och måste göra, men jag upplever alltid att det är något som jag inte hinner med. I perioder är jag superdupereffektiv likt dessa wonder women, men minst lika ofta tappar jag all min ork. Jag förstår inte, brukar man inte bli pigg när våren kommer? 

Hur gör man för att bli en wonder woman egentligen?

Idag när jag slog upp min Svenska Dagbladet fick jag syn på en glädjande rubrik:

"Studenter får bidrag tillbaka"

Efter att ha läst artikeln, verkar det ju onekligen som att vi teknologer ska få tillbaka våra stulna bidrag. Jag citerar Nyamko Sabuni: "Vi inser att studenter har drabbats för att lagen inte är anpassad till skolornas läsårsplaner, och det är självklart orimligt."

No shit. Det går även att läsa i artikeln att Studiestödssystemet ska bli mer flexibelt. Tack för den!

Nu återstår bara en fråga: Vågar vi tro på det? Jag personligen kommer inte våga tro på något utav det här förrän jag får pengarna i handen.

En annan fråga som dyker upp i mitt huvud är: Undrar om Svenska Staten anser att det är ett bra betyg för dem själva att jag som ung svensk medborgare inte vågar lita på dem?

Idag är det Sverigepremiär för filmen Black Swan med Natalie Portman i huvudrollen. Hade egentligen velat se den på bio idag, men man är ju en upptagen och viktig kvinna, så en annan dag helt enkelt. Så om någon av er ser filmen inom en snar framtid - snälla ge mig ert omdöme om filmen! Eller kanske är det någon där ute som redan har sett den? I så fall: Vad tyckte ni? Är så sjukt taggad på att få se den!

Jag insåg här för nästan en månad sedan, när jag höll på och trixade med den nya bloggdesignen, att jag är begränsad. Ganska snabbt märkte jag att blogg.se suger (förlåt mig åh helige Administratör, ty jag har syndat), då det just är begränsat. Alla mina idéer till designen blev antingen mosade eller kompromissade. Jag bestämde mig där och då att jag ska köpa en egen server det här året. Så jag kan få göra som jag vill. 

Men det är inte bara på Internet jag känner mig begränsad, utan detta är något jag känner mer och mer inom de flesta områden i mitt liv. Och efter att ha ältat detta dilemma fram och tillbaka ett tag har jag nu kommit fram till att det hela kretsar kring två saker - tid och pengar.

Pengar ger mig möjligheten att leva ett vidare liv i de allra flesta bemärkelser. Mer pengar ger mig möjlighet till ett liv med högre levnadsstandard såsom boende, resor, mat och massor med materiella ting. Men framförallt trygghet. Med tillräckligt (och gärna mer) med pengar på kontot går vardagen mycket smidigare och mer friktionsfritt. Pengar ger mig bostavligt talat ett större svängrum här i världen. 

Mer tid ger mig större möjlighet att göra det jag vill (och inte bara måste) göra. Med mer tid kan jag bejaka alla mina intressen på ett mycket mer tillfredsställande sätt. Jag kan umgås mer med de människor som jag håller av här i denna värld. Med mer tid blir jag lugnare i sinnet och mer balanserad. Man kan med andra ord säga att mer tid ger min själ större utrymme.

Såhär långt in i mina funderingar dyker en fråga upp i mitt huvud - utesluter det ena det andra? Vi har ju alla hört sedan barnsben att tid är pengar, men nu är frågan - är pengar tid? Om man har det ena, föder det det andra då? Vad kom först, hönan eller ägget...

Efter att ha ägnat dessa tankar lite tid (utan resultat) kom jag på något annat. Problemet kanske inte är bristen på tid och pengar - utan kanske snarare mitt begränsade synsätt? Om jag bara ser begränsingarna här i världen, ja då känns nog världen rätt så begränsad. Vad hände med möjligheterna? Jag är ju trots allt en ung, kreativ och målmedveten tjej med underbara människor kring mig och en bra utbildning. Världen ligger ju för mina fötter. Jag får inte låta mig begränsas eller hindras - utan jag måste skapa mig mina egna möjligheter! "Jag gör mina egna regler - det blir roligare så" är ju trots allt mitt motto. 


You could have everthing you want - and you should!

Jag tror att våra kära vädergudar är en aning uttråkade. För att råda bot på sin tristess utsätter de oss människor för psykosociala test. De byter väder ofta och plötsligt för att helt enkelt se hur lång tid det tar innan vi människor blir galna och dukar under. Typ som man gjorde med The Sims-gubbarna när man var liten. För att se vad som händer. 

Detta var dagens teori om vädret.


Idag tänker jag inte gå ut mer än jag behöver. Dock verkar det som om jag kommer

Jag har försökt att börja med ett nytt förhållandesätt till söndagar. Jag blev så inspirerad av Dans syster Karin när vi var på söndagsmiddag hos henne och hennes sambo för två veckor sen. Då pratade vi just om förhållandesättet till söndagar. Majoriteten i sällskapet (det vill säga Dan, jag och Daniel) hävdade att söndag är den värsta dagen i hela veckan, då den är fylld med ångest, äckel och galla inför den stundande arbetsveckan. Typiskt svenskt alltså. Men Karin berättade om hur hon brukar se på söndag som "bonusdagen". Att den är som den där lilla trevliga förlängningen av helgen. Ännu en dag som man kan slappa och ta det lugnt. Lite mer danskt liksom. 

Jag måste erkänna att jag blev så förvånad när jag hörde detta! Jag tänkte verkligen att "Shit, det är verkligen sådär man ska tänka!" Jag kände mig så sjukt trångsynt och tråkig som inte hade kommit på det där själv. Men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att jag nu försöker förändra mitt synsätt. Istället för att håglöst gå omkring och känna ångest de två senaste söndagarna,  har jag försökt att hitta på något konstruktivt eller roligt att göra. Som idag har jag tagit hand om alla nytvättade kläder, räknat konstruktion, varit ute och sprungit med Dan och nu lagar vi mat (eller just nu är det bara Dan som lagar mat...). Sedan ikväll blir det dags för Sagan om de två Tornen! 

Detta är verkligen ett synsätt som jag rekommenderar alla er därute att prova (om ni inte så positiva att ni redan gör det)! Se söndag som den där extra dagen då man hinner komma ikapp med skolarbetet/jobbet, eller ännu en dag då man bara kan vara ledig och ha det gött.  Det är inte så viktigt vad man gör, huvudsaken är att det känns najs. Mitt tips är att försöka hitta på något kul/konstruktivt under dagen och sedan runda av den med mys, typ en mini-filmkväll. Lite som lördag 2.o. 

Så försök nu alla att göra något trevligt av det som är kvar av den här dagen. Fånga bonusdagen!

Samma kväll som Sverige och Stockholm hade sitt första terrorattentat var vi på 30-årsfest utklädda till filmkaraktärer. Något underligare har säkert hänt. 

Nu har jag sett min första Saw-film. Lågiskt nog så såg jag den första (av alla typ hundra...) filmen. Jag tycker den var bra. Sjukt jävla spännande och pirrande hela vägen. Dock så tycker jag att det är väldigt jobbigt att se spännande filmer, för jag blir så stirrig och nervös då! Jag måste prata och diskutera filmen, vrida mig, byta sittställning, åma mig... Jag förstår inte riktigt hur Dan orkade se filmen med mig...

Det är lite intressant det där med spionage. Framför allt spionage och Ryssland. Efter att ha blivit avslöjade i USA hyllas de som hjältar i Ryssland. Slutsats: jag tror inte kalla kriget är slut än, det har bara råkat ut för lite global uppvärmning.

Jag har utvecklat någon slags hat-kärlek till Dans kära ritplatta. Är fostermamma åt den i helgen. I alla fall så har jag upptäckt att det är SVÅRT att rita med denna platta! Min hand tycks leva sitt eget liv! Ibland går det super och ibland går det skiiiit. Oftast slutar det med att jag kopplar ur den ur min laptop och gör något annat, för att sedan känna hur det kliar i fingrarna och kopplar in den igen. Vad kallar man sånt?

Trots att jag aldrig har sett på Svenska Hollywoodfruar, så förstår jag ändå att Maria Montazami måste haft ett finger med i spelet på Scanidics hotellbar...


Jag ser toffsar, toffsar, toffsar överallt!

Fick iaktta alla dessa jävla toffsar när jag, Dan och hans vänner Jocke och Erik vär där i fredags. Jag hade en sådan otrolig lust att gå fram och dra i någon utav dem för att se om det kanske skulle hända något spännande.

Snart dags att klippa sig igen. Fick tidigare idag syn på en av H&M:s reklamkanpanjer och blev lite sugen på något liknande.